– Du har skrivit en novell som handlar om en sexklubb. Vad är Haga Video för historia?

– Det är en mordhistoria där jag som ofta i mordhistorier försöker berätta om något annat än själva mordet. I mitt fall om en slags väldigt queer queerkultur. Det svåra när vi pratar om novellen är att inte berätta för mycket om själva queerkulturen. Det är i alla fall en gammal idé som jag återvände till och fick bättre ordning på än för sådär tio år senare. Den är numera en del av en större idé som jag kallar ”platsmarker” och som vi kan prata om någon annan gång.

– Vi får alltså inte prata om hur queer de är som är queer är? Eller platsmarker?

– Exakt.

– Då ska vi försöka prata lite om Haga Video utan att avslöja för mycket.

– Låter bra. Vill man veta sanningen så måste man läsa.

– Det tar inte många minuter på Google att fastställa att Haga Video har funnits på riktigt. På Hagagatan i Stockholm.

– Klubben har funnits. Det var en porrvideobutik med spännande källare som sedermera bara blev en spännande källare med någon slags foajé i gatuplan. Den var en av ganska många sådana klubbar som fanns tidigare i Stockholm, och just Haga Video klappade igen för fem-sex år sedan. Troligen för att den blev vräkt. Bostadsrättsföreningen tänkte nog att de kunde hitta någon roligare hyresgäst. Jag har gått förbi och tittat och det som nu pågår i lokalen nuförtiden verkar rätt lamt. Catering eller mäklare eller fotvård. Det är svårt att säga. Min minnesbild av Haga Video är i alla fall att det hängde ganska mycket transor där. I alla fall i det gatuplan som inte var en bar (man hade ju inga rättigheter). Laura och Patsy i novellen är baserade på alla dessa underbara typer som satt där och skvallrade och kedjerökte. Klubben har också den tveksamma äran att ha associerats med den ökände ”Kapten Klänning”. Det säger inte så mycket om resten av verksamheten, men som på många andra såna klubbar så var det inte alltid helt vettiga människor som hängde där. Samtidigt var den också ett vattenhål för människor som inte riktigt kunde gå någon annanstans.

– Det här låter som en annan tid. Bastuklubbar som försvann på åttiotalet?

– Det finns kvar några såna ställen i Stockholm. Manhattan. Och US Video. Någonstans mellan ställe för mest bögar och någon slags swingersklubb för folk som vill ha full fart i olika bås. Gloryholes och hela programmet. En del har olika kvällar för olika teman. Bastu för par på lördag eftermiddag medan barnen är hos mormor och morfar. Knullgungor och mörkrum och stora sängar täckta med gummi på torsdagar. Ganska slemmigt, men kan du leva med det och att det står folk tittar på vad du håller på med så kan det funka. Det är en extremt mansdominerad miljö. Du går inte dit som ensam tjej.

– Fanns det många sådana ställen som Haga Video?

– När det begav sig så fanns det säkert ett tjugotal ställen med olika inriktning. Jag minns särskilt ”Raymond och Maria” som låg någonstans vid Mariatorget, det var en swingersklubb. Man var tvungen att komma dit som par och det lät spännande, men jag hittade aldrig någon tillräckligt galen flickvän att gå dit med. Det fanns en gayklubb någonstans nere vid Nytorget som hette ”Revolt” och det lät så jävla stenhårt. (Det här var medan ”gayklubb” fortfarande lät otroligt exotiskt och utländskt och Aladdin Sane.) En kompis var så nära att komma över klubbens gamla neonskylt och jag hade fan kunnat ha den hemma.  Men de flesta av de här ställena bommade under pandemin, och de som är kvar har blivit slaskigare och sjaskigare. Swingerskulturen håller mest till på andra ställen. Jag har skrivit om den otroligt välartade swingerskulturen i min ljudbok ”Evas första vecka som död”. En bok om vampyrer och swingers. Alla borde lyssna på den.

– Så egentligen har du skrivit om några slags ungdomsminnen?

– Egentligen inte. Möjligen så romantiserar jag detta brus av klubbar och skumma ställen som fanns i bakgrunden när jag började gå ut (och utforska min sexualitet) på tidigt åttiotal. Då fanns det fortfarande porrbiografer och sånt. De annonserade i dagspressen och man satt där som tonåring och tänkte att filmen ”bakom lustans gröna dörrar” lät som ett spännande alternativ till Lennart Hyland. Men man kom inte nödvändigtvis mycket längre. Drömmen om dekadens var nog viktigare än själva dekadensen. I alla fall då. Men jag tror samtidigt att ställena på många sätt var viktigare då. Innan du som särling kunde hitta andra särlingar på nätet.

– Ser lokalen ut som i berättelsen? 

– Foajén eller gatuplanet ser ut som i mina dimmiga minnen av Haga Video. Man går in och där är ett mellanting mellan reception och bardisk där man tar inträde och Sabina säljer typ folköl och Snickers. Sedan vänster in i ett litet rum med en soffgrupp där det sitter ett gäng transvestiter. Källaren har jag inga sammanhängande minnen av, men jag använde minnen av en spelbutik i närheten som någon slags karta när jag skrev historien. 

– Sångerna på Sabinas playlist låter helt underbara. Finns de?

– Tyvärr inte. Men jag skulle vilja dansa till ”Vilda vatten” och vara skitsnygg och tjugoett igen.